Jag vaknar och ser att det är alldesles för ljust ute. jag brukar såklart hoppa upp från sängen och se det som en ny dag i mitt liv. de senaste veckorna har jag inte velat gå upp fastän jag vet att de inte hjälper nåt genom att bara ligga kvar i sängen. jag kämpar för att gå upp från sängen och det har jag alltid lyckats med. Det var tack vare viljan att leva och upptäcka nya saker så jag kan få nya kunskaper.

Under dage, tänker jag  alldeles för mycket. ibland åt ingenting. ibland sjunger jag med  min stängda röst. ibland undviker jag att tänka, men tankarna kommer ändå då jag inte vill tänka. det gör så ont. jag försöker såklart göra dagen bättre även om jag har ont i mitt hjärta. det fungerar utmärkt bra. men saknaden är såklart stort efter någon... hälften av mig är borta. livet kan inte vara för givet. jag försöker göra det bästa av situtation. att leva. att försöka minska tankarna som får mig att "må dåligt" till det bästa. 

jag vill vara lika stark som jag var innan. och jag vet att jag kan bli det. men frågan är när?